Från originalet öfversatt och med förklarande noter försedd af
Philos. D:r, Docens i Sanskrit-Språket och Literaturen.
Helsingfors, J. C. Frenckell & Son, 1852.
I medlersta Indien, vid Yamunàs stränder lefde Bharatidernas uråldriga ätt, härstammande från månen; engång i fordomtid regerade der, ehuru blind, en konung af denna stam Dhritaràschtra, och bodde i sin hufvudstad Hastinàpura jemte sina hundrade söner, af hvilka den äldste kallades Duryodhana. Denne Konung hade en yngre broder Pàndu, hvilken dragit sig tillbaka och jemte sina fem söner lefde i ensamhet. Vyàsa, som förtäljer hela Mahàbhàrata-dikten, nämnes deras fader. Pàndu dog och då kommo hans fem söner till sin farbroders, Dhritaràschtras hof, och uppfostrades der tillsamman med hans egna söner. De fem Pàndaviderne förvärfvade sig snart genom mildhet och goda egenskaper allas kärlek, och folket uttalade sin önskan att i en framtid få se den äldste af dem, Yudischthira, bestiga sin farbroders thron. Konungens söner började då hata och frukta dem, och sökte deras undergång. Då sände deras farbroder dem bort från Hastinàpura, men hans söner nöjdes ej dermed, och Duryodhana utsände i tysthet folk, för att innebränna dem i deras egen boning. Men då de fingo kunskap derom, uppbrände de sjelfve sin boning och irrade omkring vid de ännu öde och skogrika, stränderna af Ganges. Duryodhana trodde att de omkommit, och var obekymrad. Under Pàndavidernas landsflykt träffade dem deras farfader Vyàsa och förkunnade dem, att Draupadi, dotter till en Konung i de fem flodernas land, af ödet var bestämd till deras gemål. De, begåfvo sig dit, och vid en pristäfling om hennes hand segrade Ardschuna, en af bröderne, hvarigenom Pàndus söner åter blefvo mäktige, och Kurus ättlingar, Dhritaràschtras söner, afträdde godvilligt åt dem den skogrikare vestliga hälften af sitt rike, Här anlade Pàndus söner en ny stad Indraprastha, likasom Hastinàpura belägen i nejden af det nuvarande Dehli. Men snart öfvergaf dem åter lyckan. Den äldste af Dhritaràschtras söner förledde den äldsta Pàndaviden Yudischthira till tärningsspel om thron och rike; den som förlorade skulle draga sig tillbaka och lefva tretton år i ödemarken. Yudischthira förlorade och Pàndus söner drogo sig till den öde Kàmyaka-skogens djup och lefde der i from enslighet, dock med beslut att efter de tretton årens förlopp med härsmakt återtaga sitt rike och hämnas den skymf Duryodhana tillfogat Draupadi, i det han efter tärningsspelet dragit henne vid håret, till tecken, att hon nu var vorden en slafvinna. Pàndus söner samlade under sin landsflykt bland de vilda folken en väldig här och bröto efter den bestämda tidens förlopp upp emot Duryodhana och hans bröder. Härarne möttes i Kuruksohetra "Kurus fält," nejden emellan Jamunàs och Ganges' öfre lopp, den Indiska sagans förlofvade land, och i striden, som varade aderton dagar, blef Duryodhana med sina bröder och sina hjeltar slagen. Blott tre af dessa sednare undkommo det allmänna nederlaget; dessa öfverföllo om natten Pàndavidernas sorglösa och segerdruckna här, och mördade dess anförare. Pàndu-sönerna räddade sig, men omkommo snart derefter alla, den ena efter den andra, och sålunda utdog, säger sagan, Bharatas hela ädla ätt, och de hädangångne Kuru- och Pàndu-ättlingarnes ännu dem efterlefvande farfader Vyàsa förtäljer i Mahàbhàrata för sednare generationer sina egna efterkommandes strider, lidanden och öden, ty han, liksom den Indiska sagans öfrige heroer, åldras ej, utan står oförändrad qvar, medan generationer af efterkommande födas och försvinna.
Sådan är i största korthet den egentliga kärnan i Mahàbhàrata, Det mesta deraf inrymmes dock i 6-10 boken och upptager blott ungefär 24,000 af diktens 100,000 dubbelverser, Mahàbhàrata säger härom (I. v. 101): "Vyàsa sammandrog i korthet Bharata-dikten i 24,000 slokàs; så stor nämnes af de vise Bharata utan dess episoder," ehuru på ett annat ställe (I. v. 2296) åter står: "Dessa 100,000 heliga slokàs blefvo berättade af Satyavatîs herrlige son (Vyàsa)." Vi måste anse den kortare redactionen för den ursprungligare. Trefjerdedelar af Mahàbhàratas hela omfång utgöras af episoder, hvilka synbarligen förråda sin uppkomst i olika tidsåldrar och ur en olika verldsåskådning. Lik en mäktig ström har under seklers lopp Bhàrata-dikten flutit fram och i sitt sköte upptagit alla mindre tillopp, dem den råkat på sin väg, tills den slutligen nådde målet och erhöll den gestalt, hvari den nu visar sig för oss. Diktens angifne författare Vyàsa uppgifves utomdess hafva författat de heliga hymnerna (Vederna) och den vidsträckta literatur, som nära sluter sig till dem, vidare ännu de heliga legenderna (Purànerna), och ännu annat. Men hans namn Vyàsa betyder "Samlare" och måste anses beteckna ej en person, utan en handling, den, hvarigenom forntidens traditioner och de i folkets och bardernas mund ännu fortlefvande sångerna samlades, och genom skriftlig uppteckning tryggades emot vidare omgestaltningar. Denna slutsats kan genom både yttre och inre bevis dragas ur sjelfva Mahàbhàrata, och bestyrkes jemväl af diktens egen berättelse om dess uppkomst. Sedan jorden redan länge betäckt stoftet af Bhàratas hjeltar och flera generationer gått hän, anställde en ättling af Pàndu-sonen Ardschuna, Dschanamedschaya, en stor och högtidlig offerfest, der många af den Indiska forntidens berömde vise voro närvarande; bland dem var äfven Vyàsa, hvilken ännu qvarstod som ett vittne från längesedan förgångna tider. Då sade till honom Konung Dschanamedschaya (I. v. 2224 ff.): "Ädle! du har med dina ögon skådat Kurus och Pàndus ättlingar; deras lefnadsöden längtar jag höra förtäljas af dig, o Brahman! Huru begyntes tvisten emellan dessa mäktige hjeltar, och huru försiggick denna väldiga strid, som bragte förödelse öfver alla väsen? Berätta mig du, den ädlaste bland Brahmaner! fullständigt och sanningsenligt om alla dessa förfäder, hvilkas sinnen voro slagna af ödets dom." Då Vyàsa hörde dessa Konungens ord, gaf han befallning åt sin lärjunge Vaisampàyana, som satt vid hans sida, sägande: "Huru tvisten fordom begynte emellan Kurus och Pàndus ättlingar, det allt må du berätta för denne, såsom du det förnummit af mig." Och då Vaisampàyana hört sin lärares ord, förtäljde han, den förträffligaste bland Brahmaner, för denne Konung och för de Furstar, hvilka suto med honom, hela den forntida sagan, äfvensom Kuru- och Pàndu-ättlingarnes tvist och fullkomliga undergång.
Dock härleder sig Mahàbhàrata i dess närvarande gestalt icke directe från Vaisampàyana; den har gått genom ännu en hand. En generation efter Vaisampayànas tid anställdes af Brahmanen Saunaka en offerhögtid, hvarvid äfven infann sig Sauti, son till Sûta, Konung Dschanamedschayas Lifkusk och förtrogne, som vid denne Konungs offerfest hört Vaisampàyanas saga. Af denne, Sûtas son, berättades nu Mahàbhàrata för Saunaka och de Brahmaner, hvilka voro med honom och i denna form har den kommit till oss. Mahàbhàrata begynner med beskrifningen om, huru sagoberättaren Sauti Ugrasravas, son till Sûta Lomaharschana, nalkades de vise Brahmanerne, hvilka i Naimischa-skogen suto församlade till begående af Saunakas offerfest. Sedan de välkomnat honom, frågade honom eremiterne, hvarifrån han kom och huru länge han varit på väg. Dertill svarade Sauti: "Sedan jag vid den ädle Konung Dschanamedschayas offerfest hört Vaisampàyana skickligt föredraga de af Vyàsa författade heliga sagor af mångfaldigt vexlande innehåll, hvilka i Mahàbhàrata finnas samlade, har jag vandrat till många vallfartsorter och heliga ställen, och har äfven kommit till den nejd, der fordom Kuru- och Pàndu-ättlingarnes och alla jordens Konungars strid försiggick; derefter har jag nalkats eder, för att betyga eder min vördnad." Af detta svar får Saunaka anledning att fråga honom om dessa forntidssagor, den ena efter den andra. Sauti åberopar dervid oftast sin fader. Så svarar han t.ex. på Saunakas fråga angående sagan om den vise Astika (I. v. 1205 ff.): "Denna forntida saga berätta nu Brahmanerna för dem som bo i Naimischa-skogen, men min fader Sûta Lomaharschana, Vyàsas vise lärjunge, förtäljde den, dertill uppmanad, fordom för Brahmanerne; då hörde äfven jag denna saga om Astika, och skall för dig, som frågar mig derom, sanningsenligt förtälja densamma." Sednare (v. 1072) tillägger Sauti ännu, att han berättar den, såsom han hört den af sin fader. Det förtjenar härvid framhållas, att det är från Sûta, Mahàbhàrata-dikten i andra hand stammar, men Sûta var ej allenast de indiske Konungarnes lifkusk och förtrogne följeslagare i alla deras öden och bragder, utan förenade dermed äfven bardens kall, att höja sin Konungs lof och sprida kunskapen om hans bragder till samtid och efterverld. På intet ställe åberopar sig hvarken Sauti eller Vaisampàyana på en skrifteligen affattad tradition, utan tvertom antyder dikten self på anförda, och på många andra ställen, att den gått från mund till mund, från generation till generation. Den uppgifver Vyàsa som sin författare; Vyàsa har lärt den åt Vaisampàyana; af honom hörde Sûta dikten, och af honom hans son Sauti, som berättade den för eremiterna, i Naimischa-skogen; genom dem spriddes den sedan ut och blef känd i verlden. Häraf synes att denna dikt, mundtligen föredragen vid Konungars hof och i eremiters hyddor, genom sekler fortlefvat i folkets mund; och yttrandet om en annan redaction, upptagande blott fjerdedelen af dess nuvarande omfång, antyder att dikten under sitt lopp genom tiderna blifvit omgestaltad, riktad och förstorad genom upptagande af ständigt nya elementer. Mahàbhàrata har gått samma bana, hvilken troligen hvarje folks episka dikter följt, tills de funnit någon, som ordnat dem till ett enda sammanhängande helt. Uppkomsten af Mahàbhàrata-diktens enskilda delar försvinner i den gråaste forntid, men kanske skall det lyckas forskningen att bestämma, när ungefär dess lopp hämmades inom dess nuvarande gränsor. Till en sådan uppteckning och anordning af det omätliga materialet måste vi inskränka Vyàsas verksamhet, men detta "samlande" kan ej hafva varit en persons verk, utan fullbordades, kanske under sekler, genom Brahmanernas skolor, genom hvilka förfädrens traditioner uppehöllos och fortplantades till efterverlden. På grund af ur dikten sjelf hemtade bevis förlägger (Ind. Alterth. Kunde I. p. 839, II. I. p. 493) Lassen, den mest competente domare i dessa ämnen, den redaction, som kommit till oss oförändrad, till tiden omkring 400 år före Christus. Sådan vi nu se Mahàbhàrata, finna vi deri delar, hvilka otvifvelaktigt leda sin uppkomst från den aflägsnaste forntid, andra åter, hvilka både genom form och innehåll förråda ett vida sednare, jemförelsevis modernt ursprung. Ännu har en vetenskaplig kritik ej hunnit bestämma de skilda delarnes relativa ålder till hvarandra, och derintill blir Mahàbhàrata en labyrinth, der forskaren har svårt att finna den rätta stråten.
Men för att rätt fatta Mahàbhàrata-diktens kulturhistoriska betydelse, måste vi fästa afseende vid dess förhållande till den samhällsklass, till hvars uppbyggelse den blifvit samlad och ordnad till ett helt; ty Mahàbhàrata vill ej vara och är ej till blott för sina läsares eller åhörares nöje, utan den vill, såsom redan blifvit antydt, tillika vara "en lärobok för det nyttiga, ett lärobok för det rätta." Den besjöng förfädrene bedrifter, deras öden och strider, och blef derigenom en bok specielt för krigarekasten. Konung Dschanamedschaya säger till Vaisampàyana (I. v. 2285) "Må du i all dess vidd förtälja mig denna (Mahàbhàrata-)saga, ty ej blir jag mätt på att höra de hädangångnes mäktiga öden." Denna samma känsla talar mäktig i hvarje krigares bröst, och deraf begagnade sig Brahmanerna, rätt uppfattande de medel, hvilka voro egnade att betrygga det inflytande och den öfverlägsenhet, de alltid förstått bibehålla i det indiska samhället. I vexling med fantasien underhållande stycken af blott poetisk betydelse, inväfde Brahmanerna i dessa berättelser om förfädrens öden de läror i moral och religion, som för dem voro behagliga, jemte det de redigerade det hela i presterligt hierarchisk anda, och ej försummade att framhålla sin kasts företräde framför de öfriga. Sålunda omskapades småningom den ursprungligen enkla sagan om Kuru och Pàndu-ättlingarnes inbördes strid och undergång till en fullständig lärobok för krigarekasten, der, den Brahmaniska religionens gamla, ofta symboliska och på djup åskådning af naturen grundade läror kläddes i en mera mensklig heroisk drägt, egnad att anslå en krigarekasts mera åt den yttre verlden riktade sinne. I Mahàbhàrata inrycktes läror om verldens och om Gudarnes uppkomst, äfven rent speculativa betraktelser, läror om menniskornas plikter emot Gudarna och hvarandra, om belöning och straff i ett lif efter detta. Mahàbhàrata blef med ett ord en sammanfattning af allt, som kunde vara af nöden för en krigares uppfostran till hans kall i verlden, och detta är det som upptager större delen af de otaliga episoder, hvilka utgöra trefjerdedelar af hela diktens omfång.
* * * * *
Betrakta vi nu Nala-dikten såsom ett helt för sig, så synes språkets elegans och uttryckets poetiska finhet, äfvensom den konstnärligt behandlade anordningen och utförandet af ämnet antyda, att Nala-sagan i en jemförelsevis modern tid blifvit af en mjuk och konsterfaren hand öfverarbetad. Man måste äfven, på grund af ur diktens eget inre hemtade bevis, anse många verser, i enlighet med hvad de flesta af den indiska poesiens alster vederfarits, hafva tillkommit genom en annan hand än författarens, men vi tro dock att det vid den föga säkra ståndpunkt, hvarpå den philologiska kritiken i Sanskrit, äfvensom kännedomen om Indernas literatur öfverhufvud ännu befinner sig, är alltför djerft och förhastadt att här och der utmönstra enskilda ställen, hvilka i ett eller annat afseende kunna förefalla oäkta. Utgången har visat att äfven de erfarnaste vid dessa försök icke alltid träffat det rätta. På grund deraf har öfversättaren föredragit att troget och samvetsgrannt följa den af Bopp, först 1819 sedan ånyo 1832 utgifna texten, hvilken till denna dag är den enda sjelfständlgt och med tillbörlig kritik utarbetade. Blott på ett eller annat ställe har öfvers. följt ett, som det synte honom, lämpligare uttryck uti den i Calcutta utgifha upplagan af hela Mahàbhàrata. Om sålunda Nala-sagan i dess nuvarande skick synes förråda en nyare omarbetning, så härstamma dock säkert dess grunddrag från en aflägsen forntid, och höra till de äldsta i den indiska literaturen; ty alla de Gudar, hvilka der nämnas och åkallas, finna sin plats bland Indernas äldsta, ursprungligaste elementargudar, desamma hvilka vi möta i den uräldsta, den Vediska perioden af den Indiska religionens utveckling. Blott slutet af 12:te och början af 13:de sången göra härifrån ett tydligt undantag, men dessa ställen äro, såsom äfven i noten till pag. 99 finnes anmärkt, synbarligen sednare tillagda.
Nala-sagan har blifvit på olika sätt och i olika tider på Sanskrit bearbetad (i Naischadha, i Nalodaya), och den är i öfversättning eller omarbetning på andra språk spridd öfver olika delar af den Indiska halfön. Törhända har Nala-sagan en uråldrig tradition, spridd oberoende af dess sednare omarbetning och införande Mahàbhàrata, att tacka för sin utbredning i Indien, men törhända äfven blott den djupt poetiska grundton, hvilken genomgår densamma och mäktigt måste anslå hvarje sinne, som förmår fatta diktens skönhet oberoende af den jordmån, hvarur den spirat. Äfven i Europa har dikten om Nala och Damayanti blifvit läst och med kärlek omfattad. Redan 1810, straxt efter grundtextens första framträdande, yttrade A.W. von Schlegel (Ind. Bibl. I. p. 98): "Enligt min känsla kan detta stycke svårligen öfverträffas, hvarken i afseende å passionens öfverväldigande kraft, eller tänkesättets finhet och adel. Det är helt och hållet egnadt att anslå både gammal och ung, både hög och låg, både konstkännaren och den, som blott öfverlemnar sig åt sin naturliga känsla. Äfven är denna dikt i Indien oändligt populär och utbredd. Der är Damayanti för sin uppoffrande trohet och hängifvenhet lika beprisad som Penelope hos oss, och förtjenar att i Europa, denna samlingsplats för alla verldsdelars och alla tiders alster, blifva likaså känd." — Flera öfversättningar af Nala-dikten hafva i Europa sett dagen. Jemte Bopps upplaga af grundtexten följde en latinsk öfversättning på prosa, som dock endast afsåg nybegynnarens ledning till uppfattande af Sanskrittexten, men på intet vis var egnad att framhålla originalets poetiska skönhet. Kort derefter, 1820 öfversattes dikten till tyska af Kosegarten, 1824 och 1838 af Bopp, med bibehållande af originalets versmått. Den förra, af dessa tyska öfversättningar hafva vi ej varit i tillfälle att se; den sednare är törhända, alltför indisk och trogen, för att kunna erbjuda en ostörd njutning åt en allmänhet, som ännu är föga förtrolig med Indiens egendomliga natur och åskådningssätt. Kanske har, jemte detta, äfven den för Indernas episka poesi egna versen, som, använd i våra språk, gerna vill falla sig tung och enformig, bidragit att göra Bopps i annat afseende förtjenstfulla öfversättning mindre spridd, än den förtjenat. År 1828 utgaf Rückert en bearbetning af Nala-sagan, som möttes af allmänt bifall, och redan upplefvat tre olika upplagor, den sista 1845. Efter honom bearbetades Nala-sagan på Ryska af Schukovski, S:t Petersburg 1844, och af A.F. Weltmann; detta sednare arbete hafva vi ej fått se. 1847 utkommo vidare samtidigt tvenne tyska öfversättningar, den ena af Adolf Holtzmann, den andra af Ernst Meier. Till dessa olika bearbetningar komma den redan nämnda latinska af Bopp, samt en troligen efter denna af Milman 1835 utgifven engelsk, och en alltför troget efter Bopp öfversatt rysk, som af Ign. Kossovitsch utgafs i Moskva 1851-1852; till dessa bearbetningars krets sluter sig slutligen nu, som den nyaste, den svenska öfversättning, som härmed utgår till allmänheten.