Den högdragne markisen
är översatt från engelska av Eva Wennbom efter

Light of the Moon

Cover: Carina Krusaa, Farmhouse Design

Copyright © 1979, 2016 Cartland Promotions och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788711652435

1. e-bok version, 2016

Format: EPUB 3.0

SAGA Egmont www.saga-books.com – a part of Egmont, www.egmont.com

Kapitel 1

1820

– Jag är ledsen, miss, det är jag verkligen! Jag menade inte att göra det.

Rösten var tårfylld och Neoma tvingade sig, efter att ha kastat en blick på den svedda bordduken, att lugnt säga:

– Det gör ingenting, Emily. Det var inte ditt fel. Jag borde ha strukit den själv.

– Jag försökte bara hjälpa till, miss, ni vet att jag alltid försöker vara er till lags.

– Ja, det vet jag. Du anstränger dej mycket hårt, Emily.

– Det är bara det att jag inte tycks kunna göra som ni säger till mej.

Nu svämmade tårarna över och rann nerför kinderna på flickan.

– Du gör en massa saker mycket bra, sa Neoma, och du blir duktigare för var dag, så låt oss glömma bort duken. Den var ändå gammal.

– Jag ska försöka sköta mej bättre i framtiden, det ska jag verkligen, sa Emily och strök bort tårarna med baksidan av handen.

– Det är jag säker på, sa Neoma. Vill du vara snäll och torka köksgolvet nu, så att jag kan börja göra i ordning lunchen. Mr Peregrine är säkert strax hemma.

Neoma tog med sig den svedda bordduken till linneskåpet på övervåningen.

Den skulle nog gå att laga, tänkte hon, och hoppades att Emily inte skulle vara så hjälpsam en annan gång, eftersom det oundviklingen fick förödande resultat.

Det var inte flickans fel. Hon var bara fjorton och hade kommit till huset utan någon som helst erfarenhet.

Neoma visste bara alltför väl att de inte hade råd att anställa några äldre och mer erfarna tjänare så hon kunde bara hoppas på att Emily snart skulle passera det stadium där hon lyckades förstöra allt hon rörde vid.

Det hade varit likadant med Annie, men så snart Annie hade blivit någorlunda varm i kläderna hade hon insett att hon skulle få betydligt bättre betalt någon annanstans och Neoma fick lov att börja om från början igen med en ny ung flicka.

När hon kom fram till linneskåpet vid krönet av trappan intalade hon sig att hon borde vara glad att hon hade någon hjälp över huvud taget. När allt kom omkring var huset så litet och det var inte alls som att bo hemma på godset.

Samtidigt fick Neoma ett längtande uttryck i ansiktet bara hon tänkte på sitt hem på landet.

Så hon saknade huset där hon hade bott ända sedan hon var liten. Hur hon längtade efter trädgården som, även om den var vildvuxen, alltid utgjorde en strålande tavla vid den här tiden på året med alla syrener och jasminer i full blom.

De första rosorna höll på att knoppas i rosenträdgården som hade varit hennes mors stora glädje. Men det tjänade ingenting till att tänka på Standish Manor, intalade sig Neoma.

Peregrine ville bo i London och vem kunde klandra honom? Livet på landet för unga ståndspersoner utan pengar och bra hästar var obeskrivligt trist.

Neoma öppnade linneskåpet och lade duken på den hylla där hon förvarade det linne som inte kunde användas längre.

Hyllan började bli full och hon tänkte med en liten suck att många av de lakan, handdukar och örngott de hade använt hemma började bli gamla och slitna.

Men det fanns fortfarande ganska gott om linne på det andra hyllorna och hon intalade sig att det skulle dröja länge innan de måste köpa något nytt.

Och om vi måste det, varifrån skulle vi få pengarna? frågade en liten röst inom henne.

Det var en fråga som dök upp minst ett dussin gånger varje dag och som fick Neoma att rysa.

Det var så svårt att klara sig på den lilla summa pengar Peregrine gav henne för att sköta hushållet i London.

Ute på landet hade det funnits grönsaker i trädgården, kaniner och duvor när någon kunde övertalas att skjuta dem, och, naturligtvis, nyvärpta ägg.

Allt detta måste nu köpas i stället och hon blev inte förvånad när Peregrine med avsmak utbrast att maten inte smakade så gott som den brukade och vad hade det tagit åt hennes matlagningskonst?

Det tjänade ingenting till att förklara för honom att hennes matlagning var densamma men att hon inte hade råd att handla någon annanstans än i de billigaste butikerna eller hos gatuförsäljarna på King’s Road.

De kunde skatta sig lyckliga att huset de hade hyrt i Chelsea var litet och möblerat.

Neoma upptäckte att den förra hyresgästen hade varit skådespelerska och att en herre hade köpt huset och också möblerat det åt henne.

Neoma förstod inte förhållandet mellan skådespelerskan och den mannen och av någon anledning kunde hon inte heller utröna varför de hade grälat så att skådespelerskan hade flyttat till en större och elegantare bostad.

Detta hade varit tursamt för Neoma och Peregrine som hade fått möjlighet att hyra huset för en ganska låg summa medan mannens advokater försökte bli av med det.

– Naturligtvis kan jag inte ta med mina vänner hit, hade Peregrine sagt med högdraget tonfall. Jag får lov att hålla mina bjudningar på klubben.

– Bjudningar?

Neoma hade knappt kunnat få fram det ordet förrän hon utropade:

– Peregrine, du kommer inte att ha råd med några bjudningar! Du vet hur ont om pengar vi har.

– Det är nog gott och väl, svarade han snabbt, men om jag accepterar någons gästvänlighet borde jag göra en ansträngning att återgälda den.

– Inte om du inte har råd med det! sa Neoma bestämt. Vad som än händer får du inte öka på dina skulder. Det skulle vara ödesdigert!

Peregrine hade inte blivit belåten över att hon påpekade deras ekonomiska situation för honom så ofta.

Eftersom Neoma älskade sin bror och ville att han skulle vara lycklig hade hon med svårighet avhållit sig från att säga att han inte hade råd med det när han insisterade på att flytta till London.

Det hade varit svårt nog att få tag i de kläder Peregrine ville ha eftersom han hade storvulna idéer om att han måste gå till en fashionabel skräddare och, självfallet, bära de åtsittande champagnefärgade byxor som var högsta mode bland snobbarna vid St. James’s Street.

Han krävde också en otrolig mängd muslinkravatter som skulle tvättas och stärkas på exakt rätt sätt och knytas enligt det allra senaste modet.

Neoma hade upptäckt varför han behövde så många kravatter då Peregrine, eftersom han inte hade någon betjänt, kunde förstöra mer än ett halvdussin innan han lyckades knyta en enda till sin belåtenhet.

På grund av all tid som gick åt till att stryka och stärka övade sig Neoma i hemlighet tills hon behärskade konsten perfekt.

Först hade han föraktfullt avvisat hennes förslag om att hon skulle försöka knyta hans kravatt åt honom.

Men när han fick se resultatet hade han bara bett sin syster att lära sig några andra varianter, vilka, anförtrodde han henne till slut, hade väckt stor avund bland hans vänner.

– Charles frågade mej vem min nye betjänt var, berättade han för Neoma.

– Charles vet mycket väl att du inte har råd med någon betjänt! svarade Neoma, så antingen var han sarkastisk eller också gav han mej en något oklar komplimang!

– Jag tänker inte tala om för Charles att du knyter mina kravatter, sa Peregrine. Du vet vilken sladdertacka han är.

– Det är sant, skrattade Neoma, så han måste tro att du knyter dem själv och är mycket skicklig på det.

– Det är just vad jag vill få honom att tro! sa Peregrine bestämt.

Charles Waddesdon var Peregrines bäste vän. Som barn hade de lekt tillsammans eftersom deras ägor gränsade till varandra.

De hade gått i Eton samtidigt och även om Charles nu hade ärvt sin fars baronettitel och utarmade egendom och hade tänkt fortsätta att studera i Oxford hade han, när han fick reda på att Peregrine inte skulle kunna göra det, beslutat att de skulle presentera sig för London i stället.

Ibland undrade Neoma om det inte hade varit bättre att försöka skrapa ihop tillräckligt med pengar för att låta Peregrine läsa vidare i Oxford.

Men det var för sent nu, även om hon hade blivit förskräckt över de utgifter som krävdes för att göra brodern till en »modemedveten gentleman».

Vad hon verkligen hade något emot var att behöva stänga deras hem.

De hade visserligen bara bott i några få rum och hon hade skött hela huset med hjälp endast av ett gammalt par som varit i hennes föräldrars tjänst i över fyrtio år.

Det gamla paret hade stannat kvar för att se efter det gamla huset och Neoma saknade deras långsamma men noggranna sätt att sköta saker och ting.

Hon saknade också sina samtal med dem om sin far och mor och »den gamla goda tiden».

Det hade varit ett mycket vanligt samtalsämne och Neoma tröttnade aldrig på att höra berättas om alla fester som hållits.

Det hade funnits många tjänare förr i tiden som hjälpte till på godset.

Man hade haft sex trädgårdsmästare som sett till att gräsmattorna var som sammet och hållit växtligheten under kontroll, men Neoma tyckte att trädgården var en av de vackraste platserna på jorden när den fick växa vild.

Varenda solstrimma som kom in genom fönstren på Royal Avenue fick henne att längta tillbaka dit hon hörde hemma.

Men hon måste tänka på Peregrine också och hennes bror längtade efter all spänning och uppsluppenhet som fanns i London.

Vid tanken på honom sneglade Neoma på klockan i hallen och undrade vad som hade hänt och var han kunde ha tillbringat natten.

Hon var säker på att han hade övernattat i Charles Waddesdons våning på Half Moon Street.

Där hade Peregrine stannat kvar vid åtskilliga tillfällen tidigare då han, uppriktigt sagt, hade varit för »lummig» för att klara av färden hem till Chelsea.

Neoma intalade sig att det måste ha varit vad som hänt föregående kväll. Ändå kunde hon inte låta bli att oroa sig eftersom Peregrine var så våghalsig och oberäknelig.

– Jag ska göra i ordning en riktigt god lunch åt honom, sa hon för sig själv.

Hon skulle just börja gå nerför trappan när hon hörde hans knackning på ytterdörren.

Det var ett ljud som var olikt alla andras och Neoma gav till ett litet glädjerop och sprang nerför trappan.

Hon öppnade ytterdörren och fann Peregrine på tröskeln, fortfarande klädd i aftondräkt och med kravatten på sned.

Han hade ett uttryck i ansiktet som fick henne att dra efter andan.

– Vad är det? frågade hon. Vad är det som har hänt?

Till hennes förvåning gick hennes bror förbi henne utan att svara och kastade sin höga hatt på en stol. Sedan sa han ihåligt:

– Jag vill tala med dej, Neoma!

Han gick före henne in i vardagsrummet på baksidan av huset.

Han såg blek ut, det fanns mörka skuggor under hans ögon och hon tänkte att han tydligen hade druckit alldeles för mycket. Det var en av riskerna med att bosätta sig i London.

Peregrine hade aldrig druckit särskilt mycket ute på landet men nu drack han tillsammans med herrarna han träffade på klubben och det gjorde honom sjuk påföljande dag. Men eftersom Neoma var mycket känslig när det gällde brodern förstod hon att det var något mer som oroade honom. Något som kunde visa sig vara förödande, tänkte hon skräckslaget.

– Jag har något att berätta för dej, sa Peregrine.

– Vad är det, käraste? frågade Neoma. Kan det inte vänta tills du har fått lite kaffe? Det tar mej bara en minut att hämta kannan.

– Jag måste berätta det innan jag gör någonting annat, sa Peregrine med ett tonfall som inte tålde några motsägelser.

Neoma slog sig ner i en fåtölj och såg avvaktande på honom.

– Jag vet inte hur jag ska börja … sa han efter ett ögonblick.

– Börja från början, svarade Neoma. När du gick härifrån i går kväll sa du att du och Charles skulle tillbringa kvällen tillsammans.

– Det gjorde vi också, svarade Peregrine. Jag plockade upp Charles hemma hos honom och sedan begav vi oss till White’s.

Det var den förnämaste klubben vid St. James’s och den var stamlokus för de mest betydande unga lejonen. Neoma visste att Charles och Peregrine var oerhört stolta över att ha blivit invalda som medlemmar.

Detta hade berott på att deras fäder hade varit medlemmar och de hade därför inte haft några svårigheter att bli accepterade av den mycket nogräknade styrelsen.

Eftersom medlemmarna hos White’s var kända för att spela högt och dricka hårt hade Neoma ofta undrat om det inte varit bättre om Peregrine gått med i någon inte fullt så fashionabel klubb.

Närhelst de inte hade någon annanstans att gå gick han och Charles till White’s där de alltid kunde hitta någon som ville dricka tillsammans med dem.

– När vi kom till White’s, fortsatte Peregrine, åt vi middag och gick sedan upp till kortspelsrummet.

Neoma höll andan.

Nu var hon verkligen rädd … rädd för vad Peregrine skulle ha att berätta för henne.

– Det var en massa människor där som spelade med höga insatser, fortsatte han, och när en av dem vann en stor summa pengar bjöd han på drinkar laget runt.

– Är det vanligt att man gör så? frågade Neoma.

– Det händer inte så ofta som man skulle vilja, svarade Peregrine med ett flin.

– Fortsätt! manade hon på honom:

– Efter det blev alla mycket generösa och Charles och jag bjöds på en mängd drinkar. Sedan ledsnade vi på att bara titta på spelet.

– Så vad gjorde ni då?

– Vi slog oss ner och spelade piké med varandra.

– Det låter ju ganska förnuftigt, sa Neoma uppmuntrande.

– Det var något vi hade gjort förr, svarade hennes bror, och när vi tror att någon ser på brukar vi låtsas vinna eller förlora stora summor pengar.

– Hur menar du? frågade Neoma.

– Jo, vi brukar säga högt att vi sätter så och så mycket på varje spel, så mycket för varje poäng, förklarade Peregrine. Den som förlorar skriver sedan en skuldsedel till den andre.

Neoma kunde precis förstå hur de kände det.

Eftersom båda två var så unga – Peregrine skulle inte fylla tjugo förrän i december och Charles var i samma ålder – ville de visa sig på styva linan inför sina vänner.

Den sortens låtsaslek hade de hängett sig åt ända sedan de var barn.

Hon mindes att de en gång hade låtsats att de ägde kapplöpningshästar och att de högtidligt brukade tala med varandra om alla prispengar de hade vunnit och kalkylera värdet på sina hästar efter varje betydande kapplöpning.

– Vad hände? frågade hon.

– Vi hade spelat en stund och druckit en hel del, svarade Peregrine, när det blev en ledig plats vid spelbordet bredvid vårt och en uppassare kom och frågade:

– »Vill någon av herrarna vara med i ett parti?»

– Jag skakade på huvudet men till min förvåning svarade Charles:

– »Gärna! Jag känner mej på vinnarhumör i kväll!»

– När han reste sej och gick mot bordet upptäckte jag att han var berusad.

Neoma såg vaksamt på sin bror men hon avbröt honom inte då han fortsatte:

– Charles slog sej ner. Någon talade om för honom hur höga insatser man rörde sej med och till min fasa skrev han skuldsedel på en stor summa pengar. Jag gick fram till honom och viskade i hans öra: »Är du tokig? Du kan inte spela med pengar du inte äger. Säg att du inte mår bra så går vi.»

– Vad svarade han? frågade Neoma.

– Han ville inte lyssna på mej, sa Peregrine, i stället beställde han en drink till!

– Åh, Peregrine! utbrast Neoma.

Även om Charles Waddesdon var baronet hade han nästan lika ont om pengar som de.

Hans far hade förlorat en förmögenhet under kriget, precis som deras pengar hade försvunnit på grund av arrenden som aldrig betalades och aktier vars utdelning minskade och minskade för att slutligen upphöra alldeles.

Både Charles och Peregrine ägde hus på landet, gårdar som krävde stora summor för att bli produktiva.

– Jag visste att Charles var påverkad, sa Peregrine, men till och med då verkar han som om han hade full kontroll över sej själv. Bara någon som känner honom lika bra som jag skulle inse att han lever i en fantasivärld.

– Med andra ord, sa Neoma lågt, trodde han faktiskt att han var rik och uppträdde därefter.

– Just det! instämde Peregrine. Och han började spela på ett sätt som gjorde mej förfärad.

– Vad gjorde han?

– Han satsade astronomiska summor, åtminstone tedde de sej så för mej, men för de andra runt bordet var det förmodligen en ganska normal summa pengar.

– Varför lyssnade han inte på dej? utropade Neoma.

– Jag tror inte ens han hörde mej, svarade Peregrine, och jag var ju dessutom tvungen att viska. Jag ville inte att de andra runt bordet skulle få veta att han betedde sej som en dåre.

– Hur mycket förlorade han? frågade Noema.

– Han vann!

– Vann? utropade Noema.

– Till att börja med, sa Peregrine. Det verkade som rena trolleriet. Allt gick honom i händer och han bara vann och vann!

– Åh, Peregrine!

En våg av lättnad svepte över Neoma.

– Jag trodde nästan att jag drömde, sa Peregrine. Sedan förstod jag att jag måste försöka få honom därifrån medan han fortfarande stod på plus.

– Det var klokt av dej.

– När han inte ville lyssna på mina viskningar bad jag honom att sluta, fortsatte Peregrine. Jag sa högt: »Glöm inte, Charles, att vi har ett möte avtalat vid midnatt. Vi är redan sena!» Men Charles uppförde sej som om han inte hörde mej. Han viftade faktiskt undan mej på ett sätt som tydde på att han var mer berusad än jag trott.

Neoma väntade. Hon förstod redan hur historien skulle sluta.

– Sedan började Charles förlora. Vid ett tillfälle måst han ha haft nio eller tio tusen pund framför sej men de började krympa ihop.

– Förlorade han … alltsammans? frågade Neoma lågt.

– Värre än så, svarade Peregrine. På bordet hade han omkring fyra tusen pund. Då började en man som satt mitt emot honom att bjuda mot honom. Jag visste inte vem det var först, men sedan fick jag veta att det var markisen av Rosyth.

– Vem är det? frågade Neoma.

– En av de mest skräckinjagande människor jag någonsin mött, svarade Peregrine, men jag ska berätta mer om honom lite senare. Jag hörde buden bli högre och högre. Plötsligt stannade Charles. Korten vändes och han hade förlorat!

– Åh … Peregrine!

– Det var då markisen sa till Charles som hade sjunkit djupare och djupare ner på sin stol: »Jag tror, sir Charles, att ni är skyldig mej sex tusen pund!»

– Jag flämtade till, för jag trodde inte att Charles hade haft så mycket pengar framför sej, men han drog upp några sedlar ur sin ficka, kastade ner dem på bordet och sa: »Det är allt jag har, mylord!»

Peregrine tystnade. Sedan tillade han:

– Jag tror att alla vid det här laget insåg att Charles var berusad och om de inte var medvetna om det förstod de det när han föll ihop och slöt ögonen.

– Vad … hände sedan?

– Markisen drog åt sej pengarna och räknade dem noggrant. Sedan sa han: »Summan tycks stämma, så jag får tacka er för ett trevligt parti kort, sir Charles.» Charles försökte låta likgiltig när han svarade: »Jag … tyckte också det var mycket … trevligt, mylord.»

– Markisen tittade upp och jag fick en känsla av att han visste att Charles skådespelade. Han kastade en granskande blick på oss innan han sa: »Jag känner att jag borde ge er en chans att ta revansch. Varför kommer inte ni två unga herrar och gästar mej under Derbyt?»

– Charles blev lika överraskad som jag och innan jag hann säga något stammade han: »Det är mycket – vänligt av – ers nåd, och det vore mej ett stort … nöje att få bli er gäst.»

– »Och ni,» sa markisen och såg på mej, »jag tror aldrig jag uppfattade ert namn?»

– »Det är Standish, mylord», svarade jag. »Peregrine Standish.»

– »Jag skulle gärna se att ni gör sällskap med Waddesdon», sa markisen, »och eftersom det blir ett blandat sällskap föreslår jag att ni tar med er varsin väninna. Jag förmodar att ni är bekanta med några attraktiva kjoltyg.»

– Vad menade han med det? frågade Neoma.

– Det undrade jag också ett ögonblick, svarade Peregrine, men innan jag hann säga något reste sej markisen och sa:

– »Jag väntar er till Syth i övermorgon klockan fem i sällskap med de väna skönheter som otvivelaktigt kommer att lätta upp högtidligheten under kapplöpningarna!» Sedan var han borta!

– Jag förstår inte … började Neoma, men Peregrine avbröt henne.

– Du har inte hört slutet än. Charles var tillräckligt nykter för att bli utomordentligt hedrad av att ha fått en inbjudan av en så betydande person som markisen av Rosyth. Men även om han var ganska klar i hjärnan var hans ben ostadiga. Jag fick honom nerför trappan och vi tog en vagn till hans bostad. När jag hade fått in honom i hans sovrum sjönk han ner på sängen och sa:

– »Gud, Peregrine, vilken huvudvärk jag har!»

– »Det är rätt åt dej», svarade jag. »Om du inte hade varit en sådan idiot kunde du ha gått hem med kanske åtta tusen pund!»

– »Hade jag verkligen vunnit så mycket?» frågade Charles förundrat.

– »Minst», sa jag. »Jag tror till och med det var mer vid ett tillfälle.»

– »Varför lyssnade jag inte på dej?» stönade han.

– »Därför att du var full som en alika», svarade jag, »även om jag förmodar att jag måste vara rättvis och medge att du inte hade spelat alls om du inte hade varit det.»

– Jag försökte vara arg på honom, fortsatte Peregrine, men på något sätt var det omöjligt. Du vet hurdan Charles är. Han gömde bara huvudet i händerna och stönade och jag visste att han tänkte på vilken idiot han hade varit och vilken skillnad det skulle ha gjort för oss båda två om han hade haft åtta tusen pund att spendera.

– Nå, det är åtminstone ingen skada skedd, sa Neoma.

– Jag har fortfarande inte berättat färdigt, svarade hennes bror.

– Förlåt mej, min vän, sa Neoma. Fortsätt!

– »Det enda goda med hela den här historien», sa jag till Charles, »är att du hade tillräckligt med pengar för att kunna betala markisen. För ett ögonblick trodde jag att du skulle gå nästan två tusen pund back innan du fick fram de där sedlarna ur din ficka.»

– »Jag hade inte så mycket pengar där,» mumlade Charles. »Bara det jag hade att leva på till nästa kvartal.»

– »Jag förstod nästan det», sa jag, »men jag antar att det kunde ha varit värre.»

– Charles satt tyst en lång stund. Sedan sa han plötsligt: »Peregrine, jag greps just av en fruktansvärd tanke!»

– »Vad är det?» frågade jag. Han började känna i sina fickor och drog upp sin näsduk, ett par visitkort, en snusdosa som han alltid har med sej men aldrig använder. Som du vet tycker varken Charles eller jag om snus.

– Vad letade han efter? frågade Neoma.

– Jag förstod inte det först, sa Peregrine. Men när han sedan såg på mej behövdes det inga ord. Ur västfickan drog han långsamt upp skuldsedlarna jag hade gett honom när vi spelade piké, sa Peregrine dramatiskt. Det var bara två stycken och jag mindes att jag hade skrivit en tredje strax innan uppass avbröt vårt spel.

Neoma höll andan och väntade på skrällen.

– På nästan två tusen pund! sa Peregrine med darrande stämma.

– Du menar att Charles hade … gett den till … markisen?

– Precis! Han hade inte lagt den i samma västficka som de andra utan i byxfickan tillsammans med sina pengar. Det var därför markisen sa att summan stämde!

– Åh … Peregrine! utropade Neoma förskräckt. Men sedan tillade hon: Men är det inte ganska enkelt? Du behöver bara gå till markisen och förklara att det var ett misstag.

– Han kommer fortfarande att vänta sej att Charles ska spotta fram pengarna.

Neoma ville säga att det var Charles problem, men hon visste att hon inte kunde göra det.

Charles befann sig i samma penninglösa tillstånd som de själva och dessutom visste hon att spelskulder var hedersskulder.

Hennes far hade ofta berättat för henne om de tragedier som utspelats när män förlorat enorma summor vid spelbordet och orsakat hustrur och barn svåra lidanden.

Det fanns inget sätt för en gentleman att komma ifrån sådana skulder och hon visste också att förloraren skulle bli tvungen att avsäga sig medlemskapet i sin klubb om det uppstod några problem med betalningen.

Hon sa:

– Men nog inser väl Charles att det är han som är … betalningsskyldig?

– Visst gör han det! svarade Peregrine, men du vet att han inte kan skaka fram två tusen pund precis som jag.

– Kommer han att försöka?

– Jag har en bättre idé.

– Vad då?

– Vi satt uppe hela natten och talade om det och jag kan försäkra dej att Charles nyktrade till illa kvickt när han insåg vad som hänt, svarade hennes bror.

– Jag var orolig för vad som hade hänt dej, sa Neoma lågt.

– Jag har själv varit orolig, svarade Peregrine bittert. Men det finns bara ett enda hopp.

– Och vad är det?

– Att markisen inte kräver mej på betalning förrän den brukliga veckan har förflutit.

– En vecka!

– Ibland kan det till och med vara två.

– Det spelar ingen roll om det var niohundratvå, sa Neoma. Du vet att du inte kan få tag i två tusen pund!

– Jag vet det, svarade hennes bror. Så hör nu på vad jag har att säga dej, Neoma. Charles är fullständigt nedbruten. Han är skuldsatt och han har för länge sen sålt allt i sitt hus som går att sälja. Alltså har Charles och jag beslutat att vi på något vis måste försöka stjäla tillbaka skuldsedeln!

– Stjäla? utropade Neoma. Hon talade så högt att hennes röst ekade i det lilla rummet.

– Hör på mej! sa Peregrine. Innan du blir hysterisk måste jag berätta om markisen för dej.

– Jag … lyssnar.

– Han är hård och skoningslös och ingen tycker om honom, började Peregrine. Det är välkänt att han tycker om att vinna i kortspel och att han inte bryr sej om vem som blir lidande på det.

Neoma ville säga att det inte var någon ursäkt för att stjäla men hon lyckades hålla tyst medan Peregrine gick vidare:

– Alla säger att markisen är den mest impopuläre mannen på White’s därför att han aldrig har sagt ett vänligt ord åt någon. Eftersom han har en otrolig tur i kortspel har dessutom ett stort antal personer förlorat hela förmögenheter till honom.

– Varför är han så otrevlig?